1981
| köpte Renée Lundgren och Lars Edman 6:an Moana från 1917, en uppgift som visade sig vara helt fel. Vi hade fått vår första dotter för ett par år sedan och ville kunna ha med henne ut på sjön, vilket hade varit svårt med 2-manskajak. Hela hösten 1980 hade vi tillsammans med en mer erfaren bekant varit runt och letat tänkbara Folkbåtar. I en paus i letandet såg vi Moana. Skrovet på land var det vackraste vi sett! Byggåret 1917, revolutionsåret, var romantiskt tilltalande och vi köpte henne! |
1981-1984
| Åren gick till att söka hennes ursprung och kontrollera om uppgifterna vi fått stämde. Hon var registrerad som KR, men var nyligen inmätt som Int 6:a och skrovet såg tydligt ut som en tidig sexa efter 1908 års regel. Med mycket hjälp från Harald Alftan, en finsk nestor på segelyachter och gamla ångbåtar, lyckades Harald till slut lokalisera och identifiera henne med hjälp av skrov- och konstruktionsmätningar jag gjort samt detaljfotografier: det var ’Finn’, den första finskbyggda R6:an, byggd i Åbo 1911 för att delta i seglingarna om Entonnarpokalen i Göteborg 16 augusti 1911, konstruktör Gunnar L Stenbäck. Harald hittade linje- och konstruktionsritning i ett nummer av Frisk Bris 1911. Med hjälp av KB i Stockholm fick jag fram numret och bad KB reprofotografera de bilder som fanns i denna artikel samt några ytterligare nummer av denna och andra seglartidskrifter från 10-talet. Vintrarna tillbringade jag i olika båtklubbars arkiv, men också Stadsarkivet och i något fall Riksarkivet för att via klubbarnas matriklar söka få en bild av hennes geografiska historia och ägarhistoria. Harald gjorde hela motsvarigheten på den finska sidan. I slutet av 1984 kunde jag sammanställa en nära nog komplett ägarförteckning, bortsett från åren kring första världskriget (den ägarförteckning som legat till grund för ägarförteckningen i boken ”Sexornas Jakt”). |
1985
|
ändrades riggen. Finn var i ’köpeskicket’ extremt fallgirig med bom på ca 3,5 m och J-försegel indraget en dryg m
från fören. Vi övervägde att bygga en gaffelrigg enligt Finns segelplansritning från 1911, men då Harald Alftan
avrådde å det bestämdaste blev det en justering av bermudariggen till vad som var möjligt. Bom köptes från 6:an
Boo-Hoo, likränna och beslag i RF tillverkades. Underliket förlängdes då med ca 1,5 m till drygt 5 m. Vi byggde
då också en skotbänk.
Samtidigt tillverkades samtliga mastbeslag i RF. J-måttet maximerades.
Ett beg. storsegel köptes från Becker-6:an ”Ninnie” och syddes om av Northwyn, en ny fock tillverkades av dem
och ett par år senare även genua2. Genom trägen bearbetning av Svenska Seglarförbundet lyckades jag till slut
få registrera henne som sexa med ett lågt svenskt nummer: S24, en jakt som enligt uppgift brunnit i Italien
(L1 föreföll oöverstigligt krångligt ;-)). Efter flera års grubblande och samråd med mer erfarna seglare och båtsnickare, främst kanske Thomas Larsson som vi träffat under segling, beslöt vi att göra ett större renoveringsarbete på Finn. De första åren hade givit att vi trivdes med henne och ville behålla henne och ville därför göra henne tryggare. Frågan var om vi skulle börja med ruff och däck, eller undervattenskroppen? En annan retfullhet fanns: vid jämförelse med konstruktionsritningen såg jag att Finn hade kortats med ca 12 cm i aktern, dock bara i däcksplanet, d v s akterspegeln hade riktats upp och fått en trubbigare vinkel mot däcksplanet. I Thomas’ uppfattning var däck och ruff lättare (arbetsställningen) och gjorde en ”gladare efter”, eftersom resultatet syntes så väl. Att gå på undervattenskroppen var svårare och tyngre. Resultatet syntes inte alls, men man fick en säkrare båt. Det senare fick avgöra! |
1985/86
|
Det första större renoveringsarbetet på Finn: Samborden bb och sb, ca 2 m av förstäven, hela roderstäven och
samtliga bord som anslöt till den byttes (i växlande längder på +/- 1 m, stumlaskade). 14 nya bottenstockar i
galvat stål ersatte de gamla. 4 nya kölbultar RF drogs genomgående genom konsoler i de nya bottenstockarna.
Nya röstjärn i RF sb och bb. Harry Johans, känd båtbyggare/-snickare från Åland, gjorde allt träarbete med mig
som hantlangare.
Att se Harry arbeta var både en ren njutning och mycket imponerande! Med en mallningteknik han använde, sedemera
också Thomas, kunde han malla av ett bord, och tillverka det i verkstan. När han sedan återkom med bordet kunde
det som mest krävas ett hyveltag på ½ mm på något ställe för att det skulle sitta med lätt presspassning.
Roderstäven tillverkades på ett liknande sätt. Harry valde ut en hel ekbit för att kunna bygga stäven i ett stycke,
tillverkade hela anslutningen till skrovet i verkstad - samma enastående passning som med borden. Roderstävens
rymdprofil hyvlade fram han på fri hand med putshyvel. Alla fogar lades i Thiomassa. Rolf Erixson, känd som ’Roffe Plåt’, tillverkade bottenstockarna på plats med elektrisk plåtsax och punktsvets, färdigsvetsade dem i sin verkstad samt lämnade för galvanisering i Södertälje. I princip perfekt passning! Eventuella justeringar gentemot kölplankan gjordes med vävbakelit. Bottenstockar och påsvetsade spantspetsar lades i blymönja (de ursprungliga också i blymönja med sadelgjord som mellanlägg mot bordläggningen). De nya kölbultarna sattes i blymönjespackel. Efter 25 år är hon fortfarande helt tät och inget har rört sig! |
1986-2009
| blev i huvudsak ’mellanår’, p. g. a. ekonomisk och fysisk utmattning efter renoveringen 1986. Vanlig rustning, små förbättringar, på sommaren segling. |
2009/10
|
Efter att ett par gånger ånyo samrått med, och konsulterat, Thomas Larsson, bestämde jag mig för att göra ett
försök att ta fram pine-däcket och se om det gick att få tätt utan att lägga om hela. Thomas senaste förslag
2009 var att i stället för att vävspänna däcket med tunn, kryssad glasfiberväv lagd i epoxiharts, pröva använda
Coelan. En tysk polyuretanfernissa som prövats på olika håll i världen och visat sig ha både goda tätande
egenskaper och en hög väder- och UV-beständighet. Då duken revs visade det sig, vilket jag misstänkt innan, att akterdäcket delvis lagts om med fururibbor av dålig kvalitet. Däcket i övrigt föreföll ”godtagbart”, nåtat på tidstypiskt sätt med mycket smala nåtspår i V-form, drevat garn och tjära. Claes-Göran Gustavsson gjorde bytet av ca 1,20 av akterdäck, med stor känsla för träval, byggsätt och likhet! Det blev vackert, Classe! Av tidsskäl hjälpte han mig också med en hel hop lusningsarbeten på skarndäck samt pluggningar. Finn kom i en månad senare än övriga båtar våren –10. Efter sommaren kunde jag andas ut och konstatera att däcket varit tätt, trots rörelser genom segling, översköljningar och regn! |
2010/11
| Samtliga beslag demonterades igen under hösten, däcket slipades hårt och ströks ytterligare 2 gånger med Coelan. Till våren, då hon fyller 100 år, får hon ny förpikslucka och akterlucka. Tillverkare, åter Claes-Göran Gustavsson. Till slut har jag äntligen fått tag i Pekka Barck, en av författarna till boken ”Sexornas jakt”, 1992, som han skrivit med sagde Harald Alftan och Ingvard Liewendahl, den senare tidigare arbetande på Ålands sjöfartsmuséum. –Pekka, som ende idag levande av de tre, hade emellertid överlåtit copyrighten till Finlands 6mR-förbund. –Eehro Lehtinen i finska 6m-förbundet tillåter med självklarhet ett särtryck av artikeln om Finn i Götakryssaren! F ö med gratulationer från bägge till 100-årsdagen. |
|
Stockholm 18 mars 2011
Lars Edman |
